Den här låten får säga sitt, kl 03.08

Och nej, det går inte att lyssna på den kl. 11.43, 17 minuter innan lunchrasten tar slut. Den ska lyssnas på kl. 03.08, med kompakt mörker utanför, utan övrig mänsklig kontakt på 7 timmar, då alla vettiga människor gick och la sig. Den ska kännas, låten, och det gör den bara just då, när man är ensammast i världen.

doft av höst och ensamhet
den var kall, natten, men jag gjorde den varm
fuskade mig fram

och fick

sönder
jag går ju så jävla sönder

Jag stack ett tag, för att prova på livet på botten
vände rätt snabbt
förstod att det inte var nåt för mig
stampade allt jag hade, hårt i marken
för att sakta börja färdas uppåt
för att prova på livet ovanför ytan

för alla oss
för alla oss de fina vi

lilla munnen
(ögonen)
sömnen
en sekund, en sekund, en sekund
för en sekund såg jag klart

trött på orden och dess innebörd
trött på orden och dess egentliga o-innebörd

trott på hostan
trött på hösten,
innan den ens är kommen

väntar på plinget
men konstant tystnad är allt som återstår

sover borta o.s.v

Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmer en igelkott

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut

- Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara

allergi mot 2:
tvål? ne
väntan

och prydnadshyllorna

(människorna, om man bara kunde fungera med dem)

?


Paranoia