Pausar här, för ett slag.

Viljan av att inte klibba fast (för att det här ju verkligen är fel plats), kampen för att bli sedd, när man efter 7 jävlar år inser, att man visst är den enda människan med ögon, avsaknad av den lilla munnen, den ständiga bottenlösheten och VAR ÄR DEN DÄR VARMA HANDEN?

Orsak på orsak på orsak

Du lovade mig så mycket, livet, och nu har du gjort mig så så så så besviken. Du sa inget om varken andningssvårigheter, prestationsångest eller allt för hårda dunk in i betongväggar. Inget om spyor på toaletten, dunkla rum utan nyckel, SKRIK SKRIK SKRIK VARFÖR HÖRS JAG INTE? Inget om det vidriga självföraktet, de vidriga männen, de vidriga drogerna och bristen på trygghet. Och längtan, varför sa du inget om längtan efter att bara få känna sig hel? Att man faktiskt finns och att man faktiskt lever. Du sa ingenting om det där, som du, mitt liv, faktiskt innebär.

Jag är nog strax tillbaka.