alltså, 2010... HEJ DÅ!

jag fucking vägrar smeka dig medhårs mer,
jag fucking vägrar tacka dig,
jag fucking vägrar säga att jag har varit både glad och ledsen. HELL NO, 2010, du sööög. jag har gråtit mig igenom dig, dag ut och dag in. du var det sämsta jävla pissåret jag har varit med om.

TACK, då fick jag det sagt.


HEJ. DÅ.
kom aldrig mer igen, vi säger så, vaaa
och 2011 - surprise me, OK?

december
är inte riktigt min grej. fast det vet jag inte om november heller var eller om januari, februari, mars heller kommer bli.

ja, nä, men jo.
vi finns.
och vi nöjer oss med
att vara vid liv just nu,
visst?

ja, ni ser ju själva
♥ ♥ ♥ ♥ ♥

men så, nu får det vara nog med tonårspatetik
hej då harry! alltid din

hej du fina, tindrande, underbara värld!

fuck you fuck you fuck you fuck you fuck you

finaste elias står för regi och lite skådespel
hjärta

okej, men hej-fucking-då, då

det
finns iiiiiiinnnnnte mer
näe-rå

borta med viiiindeeen va

"Det ligger döda kroppar i vattnet!" sa Harry, och hans röst lät mycket gällare än den brukade och inte alls lik hans egen.
"Ja", sa Dumbledore stillsamt, "men vi behöver inte tänka på dem just nu."
"Just nu?" ekade Harry och slet blicken från vattnet för att i stället fästa den på Dumbledore.
"Inte så länge de flyter fridfullt under oss. Man behöver inte frukta en död kropp, Harry, lika lite som man behöver frukta mörkret. Lord Voldemort, som naturligtvis i hemlighet fruktar båda, håller inte med. Men återigen avslöjar han sin bristande visdom. Det är det okända vi fruktar när vi konfronteras med döden och mörkret, inget annat.

åh, harry
din sorgliga krake

ja e ju så kääär i dej

Släpp nu in dagen, fönster,
och släpp ut mitt liv

SLÄPP NU IN DAGEN,
FÖNSTER,
OCH SLÄPP UT MITT LIV


Gör det snälla
Nu

så fort jag
lyckats lägga en tegelsten till rätta
och nöjt kletat på lite murbruk

så kommer du,
hävdar att dun och allt det där mjuka
är så mycket bättre,
torkar av med en fuktig svamp
och monterar ner sakta men säkert,
sten för sten

jag har liksom alltid tyckt
att det är lite charmigt,
sådär precis som jag vill ha det

men nu inser jag
att våra täcken, vårat ludd
inte är mer än grus
söndermalda drömmar
och fragment

av det där fundamentet
jag för så längesen försökte bygga upp,
när du bara log, ruskade på huvudet och sa
näej.
och jag bara svalde allt

med hull och hår