jag är så trött på att inte ha någon självdisciplin, på att något som egentligen skulle ta 10 minuter i slutändan tar tre timmar. jag är så trött på att ägna varenda vakna, tomma sekund till att hata mig själv och komma på olika sätt att ha ihjäl mig själv på. jag är så trött på att jag behöver typ 14 timmars sömn för att ens kunna vara vid liv, men ändå inte bli pigg. jag är så trött på att allt man nånsin bryr sig om går åt helvete.

jag är trött på att hallucinera, få svårt att andas och vara så rädd så jag skakar. jag är så jävla trött på att vara sophie. jag är så trött på att det tydligen är en omöjlighet att ta sig själv på allvar. jag är så trött på att bli äcklad varje gång jag tittar mig i spegeln. jag är så trött på att allting tråkar ut mig, på att hela jävla livet är en axelryckning.

jag är så trött på att gömma mig bakom metaforer och skratta åt sanningen, som om den vore ett skämt. jag är så trött på att ständigt känna mig fel. jag är så trött på att vara sjuk en månad i sträck. jag är så trött på att inte orka - inte orka duscha, inte orka äta, inte orka stiga upp ur sängen, inte orka byta kläder, inte orka göra något som jag egentligen vill.

jag orkar inte ens bry mig om att det här på långa vägar är det mest patetiska jag nånsin har skrivit. men det är sanningen. hur tröttsam den än må vara. och grejen är inte den, att jag vill ha nån jävla ömkan. jag vill inte ha någon som tycker synd om mig, jag vill inte ha någon som rycker upp mig, som säger kom igen nu! jag vill bara ha någon som smeker min kind, håller min hand och andas lite, när jag själv har så ont om luft.